Ekonomisk och Social Politik i det Nationalsocialistiska Tyskland

 

Nedanstående stycken är hämtade från boken Tyskland talarfrån 1939. Den ursprungliga upplagan med titeln Germany speakspublicerades för den brittiska allmänheten som ett svar på de antityska stämningar som spreds i detta land i slutet av 1930-talet. Då den på ett klarläggande sätt förklarar idéerna och tankevärlden hos ledande personer inom stat och parti gjordes även en svensk upplaga. Kom ihåg – nationalismen och socialismen är två sidor av samma kärlek till folket!

***

Den ekonomiska politikens mål och gränser
av professor Hunke, 
president i Tyska Näringslivets Reklamråd

 

1. Den ekonomiska utvecklingen och näringslivets gestaltning
Den yttersta orsaken till alla näringspolitiska och ekonomisktvetenskapliga diskussioner är motsatsförhållandet mellan den ekonomiska utvecklingenoch näringslivets gestaltning.

Det råder intet tvivel om att människan, redan då hon började kampen för att avtvinga naturen dess gåvor och skatter insåg, att hon konfronterades med en naturlag om livets utveckling och därmed också en oöverstiglig gräns för sin ekonomiska verksamhet. Årstidernas kretslopp, klimatets och jordens växlande inflytande, katastrofer såsom översvämningar och torka, jordens utsugning och den egna kraftens begränsning lärde människan dagligen och stundligen att inse och beakta de gränser, som naturen sätter för hennes ekonomiska skaparkraft. Arbete och framgång visade sig vara två av varandra beroende länkar i samma kedja. Förhållandet dem emellan låg dock icke enbart i människans makt att bestämma. Det var naturen som drog gränsen; ingen bonde kunde i längden skörda mera än han sådde. Och därmed uppstod redan i urtiden den insikt, som  nu för tiden blivit alla människors och folks gemensamma egendom – räntabilitetens princip.

Å andra sidan kunde det icke förbli förborgat för människorna, att den mänskliga naturens kraft och förutseende voro i stånd att framgångsrikt bekämpa och betvinga många naturinflytelser. Man kunde vidtaga anstalter mot vintern och mot missväxt, och mot den brusande strömmen hjälpte dammar och bankar.  Växter trivdes bättre i en jordmån än i en annan – urval av växter och jordmån gav därför bättre avkastning. Människan insåg sålunda, att hon genom sin kännedom om naturens krafter kunde gestalta något nytt. Och framför allt får man icke förbise, att människans religiösa och etiska livsuppfattning tvang henne till vissa av ekonomiska hänsyn oberoende handlingar i sin ekonomiska verksamhet: ingen kunde hävda sig på egen hand. Den ene var hänvisad till den andre. Vilja människorna leva, så måste de hålla samman – denna Fichtes princip är urgammal. Seder och bruk skapade sålunda ekonomiska processer, utan att vara ekonomiska faktorer. Och varje arbete hade i och för sig även ett annat värde än det rent ekonomiska.

I och med den ekonomiska verksamhetens utveckling – framför allt genom de ekonomiska processernas utbredning i rummet och sammanträngning i fråga om tiden – måste naturligtvis den omedelbara insikten om det ekonomiska livet minskas. Då religionens och etikens inflytande på livsgestaltningen minskades i och med den stigande upplysningen och därmed de centrala gestaltningskrafterna blevo mindre avgörande, och det gick upp för människan, att man kunde bli lycklig även i denna världen – då koncentrerades intresset på den ekonomiska utvecklingen, och detta intresse har förblivit bestående ända till våra dagar. I samma utsträckning som den livsuppfattning, vilken predikade livets totalitet, förlorade sin makt, måste livet självt ur sin sfär eliminera sina delfunktioner som suveräna livsmakter, eliminera dem såsom krafter med egna normer, egna mål och egna begrepp, sådana de än i dag existera i form av en armé, näringsliv, kultur och rättvisa, skenbart tidlösa och immateriella begrepp, som lyda sina egna lagar och icke ha några relationer till det liv, som föder dem, gestaltar dem och förstör dem.

Denna situation har utan tvivel i fråga om näringslivet ytterliggare tillspetsats genom de ekonomiska vetenskaperna. För att i en idealisk form framhäva, att näringslivet endast lyder sina egna lagar, eliminerade man alla störande faktorer och uppställde den hypotesen, att människan är en homo economicus, ett ekonomiskt väsen, och drog därav den slutsatsen, att ett näringsliv kan existera endast i den mån människan är ett sådant väsen. Motivet till denna homo economicus upptäcktes vid förvärvandet av vinster, och så föddes den ekonomiska världsbilden. Det ödesdigra med denna världsbild blev, att ett arbetsschema förväxlades med verkligheten, och att därmed dogmen om ekonomiens lagbundenhet skapades.

Under tiden har livet självt undergrävt principen om denna lagbundenhet och förstört fiktionen om den automatiska utvecklingen. Den nationalsocialistiska revolutionen har skapat en ny rangordning för värdena, som gäller på livets alla områden, och därmed åter fråntagit ekonomien dess suveränitet utan att naturligtvis ha övervunnit dess beroende av naturens lagar och därmed dess begränsning.

Därmed är vår ställning till frågan om de ekonomiska lagarnapreciserad: De gränser, inom vilka näringslivet rör sig, bestämmas av naturen och dess eviga lagar. Men inom dessa gränser gestaltas näringslivet i dess egenskap av delfunktion av livet, av människans vilja, hennes idéer och ideal, hennes uppfostran och erfarenhet, hennes drifter och lidelser. Men då människorna leva i gemenskaper, måste dessas vilja och lagar gestalta näringslivet. Den verkställande makten kan naturligtvis endast ligga hos gemenskapens ledning såsom ledning även för näringslivet.

2. Ekonomisk ledning och ekonomisk administration
Förr i tiden kände man icke till begreppet ekonomisk ledning. Det är därför ett problem, som det är vår uppgift att lösa.

För oss är den ekonomiska ledningen icke någon ekonomisk uppgift utan en långt gående dirigering av folkhushållningen med ändamål att nygestalta denna enligt ett folks levnadslagar och livsbehov.

Den nationalsocialistiska ekonomiledningen karakteriseras av följande fakta:

1. Den ekonomiska ledningens centrum, sätet för dess auktoritet, ligger utanför näringslivet hos nationens politiska ledning. Den politiska ledningen träder i stället för ekonomiens lagbundenhet. Den är folkhushållningens regulator.

2. Tillsättandet av en ekonomisk ledning innebär ett erkännande av att man kan leda ett näringsliv endast med och genom människor. Det är därför den ekonomiska ledningens förnämsta plikt att skapa människornas inställning, deras sinnelag och deras lämplighet. Liksom man icke kan föra individer utan en hel trupp, så kan man endast leda en ekonomisk gemenskap, som behärskas av en viss inställning och en viss ordning. En plan är det mest primitiva villkoret för varje ekonomisk ledning. Att leda näringslivet innebär för övrigt att väcka krafter och placera dem på rätt plats.

Principiellt stå två krafter till förfogande för den ekonomiska ledningen liksom för all annan ledning: propagandan och tvånget. Propaganda är den påverkan på någon, som förmår honom attfrivilligt göra något – att verka eller också att fördraga något. Därav framgår propagandans stora betydelse: människan önskar en gång för alla handla fritt och självständigt. Om ödet tillfogar henne ett ekonomiskt bakslag, fogar hon sig. Men endast för att absolut sätta sig till motvärn, så snart en statlig institution ingriper. Härtill kommer, att de starkaste drivkrafterna alltid äro de, som uppstå ur själva personligheten. De äro också de ända, som äro av någon varaktighet. Därför kommer tvånget i längden först på andra plats. Det ska tillgripas endast då propagandan misslyckats. Därmed är också uppgiften klar: om en ekonomisk ordning på lång sikt skall grundas, måste man genom en oavlåtlig propaganda, d.v.s. genom upplysning, uppfostran och belöningssystem skapa en ny inställning, en ny ekonomisk anda, som sedan också gestaltar näringslivet i praktiken. Parollen är icke att hämma den fria personligheten, vilket aldrig kan lyckas, utan att inrikta den på de stora målen och uppgifterna. I detta oavbrutna upplysnings- och uppfostringsarbete ligger den största makt, som givits oss. Man kan förordna mycket – men i längden och under svåra förhållanden utföres blott det som bottnar i den kommenderandes och den kommenderades inre övertygelse.

3. Den ekonomiska administrationen måste strängt skiljas från den ekonomiska ledningen. Denna är icke identisk med ekonomisk administration. Man är rädd för att varje ledning skall breda ut sig som en fet fläck på ett papper och urarta till en omfattande reglementering. På ett annat ställe skall jag påvisa, att sådana farhågor principiellt äro omotiverade, men det är å andra sidan självklart, att den ekonomiska ledningen behöver en ekonomisk administration för att handlägga de sakliga uppgifterna, d.v.s. näringslivets inlänkning. Detta är den statliga apparatens uppgift. Ledningen av näringslivet är den politiska ledarens sak.

De ökade ingreppen i näringslivet i våra dagar bero icke på den ekonomiska ledningen utan på det rådande läget. De statliga inskränkningarna i den ekonomiska friheten måste betraktas som nödfallsåtgärder men icke som försök att uppnå något idealiskt tillstånd som många tro. Världen har blivit trång, och Tyskland – landet utan livsrum – är mer än de andra staterna tvunget att ersätta det bristande utrymmet med planmässig ordning. Om det bor endast få människor i ett hus kunna de röra sig efter eget gottfinnande, men livet i en överbefolkad hyreskasern skulle bli odrägligt utan en viss ordning.

Till de åtgärder, som bero på tyska folkets trångboddhet, komma de ingrepp, som äro nödvändiga för att ge folket en ny ekonomisk inställning. Men härvidlag ligger det i näringslivets egen hand att genom instinkt och samhörighetskänsla ersätta dessa yttre fjättrar med ett samgående med folkgemenskapen och därmed befria sig från fjättrarna.

Detta måste man komma ihåg för att icke den ekonomiska ledningens bärande idé skall stelna i administrativ dogmatik.

Det är, som riksminister Schacht en gång yttrade inför ekonomikammaren i Dortmund, likgiltigt för folket ”om byråkratien sitter i ett ministerium, i en kammare eller i någon ekonomisk grupp eller annan organisation”.

Vi få aldrig glömma, att näringslivets knytande till folket – det nationella näringslivet – är en nationalsocialistisk princip, men att det bundna näringslivet utgör en ren organisations- och därmed lämplighetsåtgärd, som i dag kan vara riktig och i morgon felaktig.

Följande fakta får man därvid icke förbise:

4. Ekonomisk statsledning är icke detsamma som statsdrift. Att föra en trupp är heller icke det samma som att själv skjuta utan att sätta in truppen på rätt sätt. På samma sätt måste den ekonomiska ledningen skapa de nödvändiga förutsättningarna genom att anpassa de ekonomiska krafterna och trygga deras prestationsrum. Allt annat är det offentliga och privata näringslivets sak.

5. Ledandets konst består i förutseende, icke i omsorg. Med andra ord: en ekonomisk ledning får aldrig sluta vid varufördelningen utan måste i främsta rummet tänka på produktionen.

3. Ekonomiledningens plan
Förutsättningarna för en ekonomiledning äro klarhet om målet, klarhet om de ekonomiska krafternas tillstånd och klarhet om medel och vägar, som skola användas – d.v.s. en plan.

1. Målet. Det nationalsocialistiska målet är – kort sagt – att åstadkomma en naturlig arbets-, prestations- och egendomshushållning för hela folket, d.v.s. att förverkliga en socialistisk livsordning, samt att mobilisera näringslivet, således att skapa en verklig folkgemenskap. Vi kunna uppnå detta mål, men då måste vi spänna alla krafter. Dessa krafter måste vi därför känna till för att kunna använda dem på lämpligt sätt: personligheten som källan till varje prestation, gemenskapen som en sammanfattning och likriktning av alla krafter samt konkurrensen som naturens eget urval.

Målet för den tyska ekonomiledningen kan endast vara att likvärdigt, målmedvetet och varaktigt mobilisera den oerhörda vitalitet, som yttrar sig i politisk kraft, ekonomisktpolitisk omvårdnad, företagarinitiativ, vetenskaplig forskning och allmän arbetskraft.

Det existerar intet annat mål än samma start för alla, placering av var och en efter hans kunskaper, den bästa såsom ledare – och högt över alltsammans Tyskland.

2. Möjligheterna. Till klarheten om målet måste komma klarhet omde ekonomiska krafternas tillstånd och möjligheter.

Ledningen för en folkhushållning förutsätter att man vet och känner till storleksordningen av de nationalekonomiska element och processer, vilka skola bemästras. Det är egentligen fyra storheter, om vilka den centrala ekonomiska ledningen måste skaffa sig tillförlitliga uppgifter. Med utgångspunkt härifrån måste sedan de olika besluten fattas. Dessa storheter äro: för det första arten, karaktären och fördelningen av den förhandenvarande arbetskraften, för det andra penning- och kapitalmarknadens samt hela den offentliga och privata skuldsättningens tekniska tillstånd i dess förhållande till den totala produktionens värde, d.v.s. nationalinkomsten och dess fördelning, för det tredje produktionsförmågan hos den existerande tekniska produktionsapparaten inom jordbruk, industri, gruvdrift, hantverk och trafik samt för det fjärde råvarutillgångarnas omfattning inklusive markens maximikapacitet. Dessa fyra storheter böra in i detalj rymma hela det nationalekonomisktstatistiska och tekniska vetandet om alla tänkbara produktionsprocesser och måste därmed möjliggöra uppställandet av en allomfattande nationalekonomisk produktionsbalans, som sedan sättes i sin rätta relation till behovet.

För detta ändamål behöver ledningen hjälp av forskningen i allmänhet och av statistiken i synnerhet.

Betydelsen av dessa båda hjälpmedel underskattas i vår tid mången gång. Och det kan icke förnekas, att vetenskapen själv icke är alldeles oskyldig till denna utveckling. Uppställandet av det ekonomiska målet  kan icke vara den ekonomiska vetenskapens uppgift såsom den har gjort anspråk på. Men vid genomforskandet och belysandet av de ekonomiska processerna kan vetenskapen icke undvaras.

Därtill kommer ytterligare en sak: det är självklart, att den man, som bearbetar stundens uppgifter, i allmänhet icke har tid att grundligt förbereda stora kommande beslut. För dessa måste ett särskilt organ som i intim kontakt med praxis och vetenskap ser det kommande, förbereder det och aktger på att ögonblickets åtgärder stå i samband med det helas och framtidens fordringar. Krigsmakten har ett sådant organ i generalstaben.

Ekonomiledningen behöver därför en oavhängig, snabbt arbetande statistik, som bringar klarhet och ordning i hushållet och sorgfälligt vakar däröver. Vidare behövs en omtänksam och klok vetenskap och ett generalstabsaktigt organ, som icke drunknar i tidens virrvarr utan arbetar för morgondagen och garanterar god översikt. Statistikens, vetenskapens och hela den ekonomiska generalstabens gemensamma arbete bör resultera i en översikt över förhållanden och en plan till lösning av problemen.

3. Näringslivets inriktning.

Till klarheten om målet och kännedom om de ekonomiska krafternas tillstånd måste slutligen komma kännedom om styrandets teknik, d.v.s. de olika medlens räckvidd och deras följder.

Vad det främst kommer an på är:

1. Att ordna arbetsfördelningen.
2. Att dirigera investeringar, kapitalbildning, kapitalmarknad och priser.
3. Att utjämna prisskillnaden genom att bevilja tillskott.

Alla dessa medel ha sin särskilda betydelse, sina egna gränser och sina specifika följder. Intet av dem är något allena saliggörande medel.

Jag skulle vilja understryka några viktiga punkter.

Då man ordnar arbetsfördelningen synes mig följande betydelsefullt:

1. Arbetsfördelningen kan ordnas endast i den mån som de olika individernas anlag tillåta en särskild utbildning och användning. Som väl är ha ju de flesta människor icke någon utpräglad begåvning för en enda verksamhet, utan det en gång inlärda yrket tillåter en mycket skiftande sysselsättning.

2. Arbetsfördelningen är en synnerligen ansvarsfull operation, så snart den tillgriper tvångsmedel eller börjar arbeta på lång sikt.

Ett tillfälligt nödläge kan tvinga till att lantarbetaren måste förbli lantarbetare och metallarbetaren måste fortsätta sitt arbete på en plats, där han förtjänar mindre, och där han trivs sämre. I längden äro dessa anordningar icke bärkraftiga, om de kräva ensidigt offer.

En arbetsfördelning på lång sikt får aldrig vara ortodox. Den kan ge råd om hjälp, men ingen människohjärna kan med full visshet förutse, hur det ser ut, då de som slutat skolan efter utbildnings- och militärtjänsten träda ut i livet för att försörja sig. Och framför allt: man får icke bedöma utvecklingen vare sig efter en krisperiod eller en högkonjunktur.

Jag vill endast påminna om den ofta felaktiga behandlingen av frågan om kvinnornas yrkesarbete och dubbelförtjänsten. Slutsatsen blir:Arbetsfördelningen är i så måtto en fråga för nationalsocialismen och dess världsåskådning att principiellt en arbetsplats måste stå till varje tysk undersåtes förfogande, men för övrigt är den uteslutande av teknisk natur och därmed en angelägenhet för det praktiska förnuftet.

3. Vi äro vana vid att inrätta arbetsfördelningen efter näringslivets olika grenar. Men lika viktigt är att göra det efter arbetssyntesen och hushållningsområden. Här måste man finna den stora syntesen mellan arbetsvandring, arbetsfördelning och rumsordning. Resultatet av näringslivets lagbundna utveckling se vi i de anhopningar av oorganiska rum, som vi kalla industridistrikt. Den moderna arbetsfördelningen måste i intimt samarbete med rumsordningen förebygga en sådan fortsatt utveckling och omgestalta den redan existerande.

Arbetsfördelningen kommer till största delen alltid att vara en produkt av anlag och de ekonomiska utsikterna, vilka dock icke minst influeras av skattepolitiken, kapitalplaceringen samt dirigeringen av investering och prisbildning. Jag skulle vilja inskränka mig till att närmare redogöra för tre punkter härvidlag:

1. Det rör sig här om fyra medel, vilka alla höra ihop, emedan de alla fyra gälla kapitalbildningen och kaptalplaceringen. Man måste konstatera, att ett väldigt arbete presterats i fråga om finansieringen av de stora uppgifterna, ett arbete som kan jämföras med Tysklands återvunna värnkraft, ja som möjliggjort denna värnkraft. De senare åren ha dock visat, att ett eller två av dessa medel visserligen kunna åstadkomma de största ekonomisktpolitiska verkningar, men att de trots detta icke möjliggöra någon total behärskning. Det har t.ex. visat sig, att man icke kan behärska kapitalmarknaden trots en mönstergill dirigering av kapital. En total dirigering är icke möjlig därför att den inskränker sig till det organiserade kreditväsendet. Å andra sidan kan man på detta sätt icke föreskriva hur varje människa skall förbruka en viss del av sin inkomst, och hur hon sedan skall använda det sparade kapitalet, om hon icke vidarebefordrar det till det organiserade kreditväsendet. Det är först kontrollen av investeringarna som ger oss detta medel. Alla fyra dirigeringselementen stå sålunda i en mycket intressant avhängighet av varandra.

2. Deras användning måste därför genomföras enhetligt med hänsyn till den ekonomisktpolitiska totaluppgiften. Om finanspolitikens instrument skall få en full och nyttobringande användning vid sidan av kreditpolitikens och prispolitikens, måste det liksom de andra ekonomiskt gestaltande faktorerna och i fullaste harmoni med dem underordnas en allmän ekonomisk politik, som går ut på att bibehålla den ekonomiska jämvikten under full sysselsättning och maximiinkomst för alla. Först då finanspolitiken är ett aktivt medel att uppnå högsta ekonomiska produktivitet fyller den sitt verkliga ändamål. Detta förutsätter icke blott kännedom om de stora ekonomiska sammanhangen utan även en känsla för den ändamålsenliga influeringen av näringslivets viktigaste psykologiska drivkrafter. Man måste, för att ta ett exempel, icke blott veta vid vilken tidpunkt det produktiva näringslivets håg för investeringar skall främjas eller hämmas, och på vilket ställe detta bäst skall ske, utan man måste också kunna avgöra, om en förbättring eller försämring av inkomsterna genom prispolitik eller om ett förbilligande eller en fördyring av krediten eller slutligen om skattelättnader eller motsatsen är den riktiga vägen för att nå det utstakade målet.

3. Intet av dessa medel får någonsin leda till förstöring av konkurrensen, emedan det i samma ögonblick skulle eliminera sig självt. Detta gäller både för den som direkt drabbas och den som får indirekt känning därav.

Det farligaste dirigeringsmedlet är att bevilja subventioner. Subventioner äro alltid farliga. Man kan visserligen icke helt undvika dem vid utomordentliga tillfällen, men att göra dem till regel vore säkerligen näringslivets död. Detta beror på följande: Ett folk kan endast existera om var och en anser det ohederligt att så länge han är frisk och kan arbeta, leva på det allmännas bekostnad, men å andra sidan alltid är beredd att sätta in sin kraft för gemenskapen. Så snart en prisutjämning beviljas, som icke är beroende av någon prestation, inträder en dubbel verkan: Den som presterar mer och nu ser att den mindre prestationsduglige konkurrenten subventioneras – oberoende av om han för sina sämre prestationer får detsamma som den andre eller om han gottgöres på annat sätt – känner denna åtgärd som en orättvisa och reagerar i längden negativt. Den som fått subventionen blir sniken och kommer alltid att åberopa sig på denna förmenta rätt. Under denna dubbla inverkan förstörs gemenskapen, den ansvarskännande livsföringen och icke minst prestationsnivån.

Detta är en översikt över ekonomiledningens principiella sida och den ekonomiska inriktningens problematik. Vi få aldrig glömma, att ledning och gestaltning i första hand betyda att överta ansvar. Detta förutsätter ansvarsglädje, vilken i sin tur kommer av kunskap och disciplin. Ekonomiledningen vore lät, om vi kunde överblicka framtiden. Den store vetenskapsmannen Du Bois-Reymond har i sitt berömda tal om ”Naturkunskapens gränser” berört förutseendets problem och sagt, att det vore löst, om  vi kände problemets lag i form av en ekvation, som ligger till grund för världens utveckling. Då skulle vi endast behöva räkna med tiden för att veta, vad som skall inträffa i ett visst ögonblick. Om vi kände den lagen, skulle även ekonomiledningen vara lätt. Men vi känna den icke, och så hopas problemen för oss, och vi måste kämpa för att lösa dem. Och det är stora problem som nutid och framtid ge oss.

***

Socialpolitiken i det nya Tyskland
av dr. Robert Ley, ledare för arbetsfronten

Vad socialpolitiken betytt för Tysklands arbetande befolkning kan icke rätt bedömas utan en överblick av de förändringar, som Tysklands ekonomiska struktur undergått de senaste femtio åren. Ty Tyskland har sedan 80-talet förvandlats från en så gott som ren jordbruksstat till ett utpräglat industriland. Befolkningen har mer och mer koncentrerats i storstäderna och industridistrikten. Stora jordbruksområden äro däremot fortfarande glest bebodda.

Ännu 1882 voro 42% av den tyska befolkningen sysselsatta inom jordbruket, men vid yrkesräkningen år 1933 var det endast 21%. Under samma tid har den av industrin sysselsatta delen av befolkningen stigit från 36,9 till 38,8%, eller från ungefär 14,7 till 25,3 millioner.  Handel och samfärdsel sysselsatte 1882 9,6% ,av befolkningen, 1933 däremot 16,9%. Det sammanlagda antalet av i handel och samfärdsel sysselsatta personer har tredubblats och stigit från 3,8 millioner år 1882 till 10 millioner år 1925 och över 11 millioner år 1933.  Hand i hand med lantbefolkningens minskning och industribefolkningens tillväxt gick en allt större inre folkvandring, vilken hade till resultat, att den industririka fristaten Sachsen, Rhenprovinsen och Westfalen år 1933 hade en befolkningstäthet av 346,8 respektive 318,3 och 249,3 per kvadratkilometer, under det att jordbruksstaterna Mecklenburg-Strelitz och gränstrakten Posen-Westpreussen icke hade på sin lott mer än 38, respektive 43 per kvadratkilometer.

Såsom en ytterligare socialt sett störande faktor måste även anses koncentrationen inom industri, handel och samfärdsel. Antalet självständiga affärsidkare i Tyskland har under de senaste 50 åren sjunkit från 46 till 19% under det att antalet anställda och arbetare stigit från 55 till 76%. Då arbetarna icke var och en för sig hade tillräckligt inflytande på arbetsvillkoren inom dessa näringar, sammanslöto de sig i fackföreningar, vilka snart fingo sin motvikt i arbetsgivareföreningar.  Under inflytande av klassteorin utvecklade sig dessa organisationer mer och mer till kampförbund, för vilka kampen understundom blev självändamål.  Staten ansåg det visserligen som sin plikt – i synnerhet efter kriget – att ingripa och ordna arbetsförhållandena, men den höll alltjämt fast vid den liberala fiktionen att det i huvudsak var parternas sak att ordna arbetsförhållandena.  Då såväl arbetsgivarnas som arbetarnas föreningar saknade mod att taga ansvaret, hörde strejk och lockout till dagordningen.  Förr eller senare måste en sådan social spänning leda till en svår inre kris.

Tyskland befann sig också mitt i en sådan, då Adolf Hitler övertog makten.  Det var ingen ände på arbetstvisterna.  Statens skiljedomare visade sig vara alltför svaga eller alltför politiserade för att kunna bringa reda i detta tilltagande kaos.  De av marxismen påverkade fackföreningarna ville icke heller ha någon arbetsfred.  De sågo i den tilltagande sociala förbättringen ett lägligt tillfälle att övertaga också den politiska makten.

En av hitlerregeringens första socialpolitiska åtgärder bestod därför i att krossa arbetarnas och arbetsgivarnas klasskampsorganisationer.  De ersattes av arbetsfronten, en enhetlig organisation för alla handens och hjärnans arbetare.  Samtidigt gjordes förberedelser för en fullständig nydaning av de sociala förhållandena, vilken stadfästes genom lagen om ordnandet av det nationella arbetet den 20 januari 1934.  Lagen grundar sig på den nationalsocialistiska idén om alla arbetandes gemenskap, ledarprincipen, yrkesgemenskapen och begreppen ära och tro.

Lagen om arbetets ordnande, magna carta för socialpolitiken inom Tredje Riket
Den nationalsocialistiska idén om alla arbetandes gemenskap kommer framför allt till uttryck i företagens gemenskap.  Företaget är det ekonomiska och sociala livets kärna.  Denna gemenskaps mål och medel fastställas klart i §1 i lagen om arbetets ordnande. Företagets ledare och anställda skola ”gemensamt befordra företagets ändamål och samarbeta till gemensam nytta för folk och stat”.  Tanken på sambandet mellan chef och anställda kommer ytterligare till uttryck i §2, vilken ålägger ledningen omsorg om de anställda, och som å andra sidan av dessa fordrar, att de skola omfatta företagets ledare med ”den trohet, som utgör grundvalen för gemenskapen inom företaget”.

På grundvalen av denna ömsesidiga lojalitet var det möjligt att tillämpa den nationalsocialistiska ledarprincipen också inom företagen, i synnerhet som de anställda ha ett skydd mot missbruk i statens ombudsman, som är troman för arbetet.  Han är riksregeringens ”sociala ståthållare”.  Honom åligger det först och främst att bevara arbetsfreden.  Han skall övervaka förtroenderådens bildande och verksamhet samt inskrida då tvist uppstår.  Tillkommer icke på normal väg val av förtroenderåd, äger han rätt att utnämna medlemmar.  Likaledes kan han avsätta en medlem, som visat sig personligen eller av sakliga skäl omlämplig för uppdraget.  Vidare äger tromannen för arbetet rätt att på uppmaning av förtroenderådet eller på eget initiativ göra ändringar i arbetsordningen eller utfärda arbetsförordningar, vilka äga bindande kraft, ifall dylika icke – i enlighet med lagens föreskrift – utfärdats av företagets chef eller dessa visat sig otillfredsställande.  Tromannen för arbetet äger vidare rätt att för en viss yrkesgrupp utfärda tarifförordningar, vilka ersätta de intill år 1933 vanliga kollektivavtalen.  Sådana förordningar äro normgivande för arbetsordningarna vid de olika företagen.  Han kan vidare beträffande enskilda arbetsavtal ange riktlinjer, vilka äro bindande för företagets ledare.  Dessutom fungerar han som åklagare i mål inför sociala hedersdomstolar och måste konsulteras innan företag stängas eller massavskedanden verkställas.  Ytterligare uppgifter kunna i vissa fall åläggas honom av riksarbets- eller riksekonomiministern.  Tromannen kan naturligtvis fylla sin uppgift endast om han står i intim kontakt med de inom företaget arbetande.  Därför ställer lagen vid hans sida ”sakkunniga”, som genom ed äro förpliktade ”att efter bästa förstånd och samvete opartiskt utöva värvet som sakkunnig, icke bevaka några särintressen och endast tjäna folkgemenskapen”.

Ett ytterligare stöd för arbetstromännen vid upprätthållandet av den sociala freden erbjuder det nyss omnämnda förtroenderådet, vilket måste utses inom varje företag med över 20 anställda, och som har till uppgift att under ledning av företagets chef ”fördjupa det ömsesidiga förtroendet inom den gemenskap företaget utgör”.  Den nya sociala ordningens förtroenderåd skiljer sig från det driftsråd, som skapades inom företagen genom 1920 års lag, genom sin inriktning på idén om gemenskapen inom företaget.  Under det att driftsrådet enligt 1920 års lag hade till uppgift att företräda ”arbetarnas särskilda intressen gentemot arbetsgivaren”, slår förtroenderådet medvetet en brygga över den klyfta, vilken genom den tidigare arbetslagstiftningen skapades mellan företagets ledare och anställda.  Från att ha varit ett klasskampens organ har de anställdas representation förvandlats till ett organ för den sociala gemenskapen.  Eftersom förtroenderådets medlemmar måste utses bland tyska arbetsfrontens medlemmar, är en intim kontakt tryggad med denna, de arbetande tyskarnas sammanslutning.
Trots att den nya lagen uttryckligen fastslår, att varje företag skall ordna sina egna inre angelägenheter, utesluter den icke förordningar beträffande arbetsförhållandena, vilka gälla alla företag.  Arbetstromännens lönebestämmelser äro rättsligt bindande.  Sedan den 1 maj 1934 ha cirka 7.000 dylika bestämmelser utfärdats, ett bevis för att den nationalsocialistiska regeringen är väl medveten om den fara som ligger i ett individuellt ordnande av arbetsförhållandena.

En annan följd av det fördjupade gemensamhets- och trohetsförhållandet mellan ett företagsledare och anställda är det utvidgade skyddet mot uppsägning.  Den anställde, som i minst ett år tillhört ett företag, skall i görligaste mån skyddas mot avskedande utan tvingande orsak.  Han har därför möjlighet att om han finner uppsägningen oskäligt hård eller icke påkallad av förhållandena inom företaget, vända sig till arbetsdomstolen och begära uppsägningens återkallande.

Förklarar domstolen att uppsägningen är oberättigad och vägrar företagets chef att återtaga den, skall han betala den avskedade skadestånd.  Denna gottgörelse överstiger i regel icke hälften av den senaste årsförtjänsten. Är uppsägningen ”uppenbart godtycklig”, eller har den tillkommit ”utan giltigt skäl under missbruk av chefens maktställning inom företaget”, kan rätten utdöma en ersättning, vilken är lika stor som arbetsförtjänsten under det gångna året.  Vidare har arbetstromannen befogenhet att vid uppsägning av ett större antal arbetare förlänga deras anställning intill två månader.

Av ovan tecknade grunddrag i den nya tyska arbetslagstiftningen framgår, att det icke är fråga om ”upprättandet av ett nytt vitt slaveri”, som man någon gång i utlandet illvilligt betecknade den nya tyska arbetsrätten under de första åren, sedan Adolf Hitler övertagit makten.  Den nya tyska arbetsrätten har tvärtom för första gången gjort verklighet av den frihet, som man under de föregående systemen lovade den tyske arbetaren men aldrig förverkligade.  Den har gjort honom till likaberättigad medlem av företagets gemenskap och därigenom avpolitiserat honom.  Den har gett honom ett kraftigare skydd mot avskedande och ställt hans sociala ära under ett speciellt rättsligt skydd, som icke förekommer i något annat land. Proletärens pariasmärke häftar icke längre vid honom. Förutsättningen för ett gott samarbete mellan chef och anställda är naturligtvis, att alla vid företaget sysselsatta äro genomsyrade av den nationalsocialistiska allmänandan.  Att vårda och befordra denna är en uppgift, som åvilar den tyska arbetsfronten.  Samtidigt sörja de ”sociala hedersdomstolarna” för att heder, kamratanda och trohet inom företaget också äro rättsligt skyddade.  Den som brister i allmänanda och vansköter de plikter, som åligga honom i egenskap av medlem av företagets gemenskap, hotas av svåra straff.  Fråndömandet av befogenheten att vara chef för företaget eller förtroendeman och avlägsnandet från arbetsplatsen, vilket är det hårdaste straff hedersdomstolen kan utmäta och redan utmätt i ett antal allmänt kända fall, motsvarar i det närmaste borgerlig död.

Den tyska arbetsfronten
Den tyska arbetsfronten har rättsligt reglerats genom en förordning av Adolf Hitler den 24 oktober 1934.  Enligt §2 i denna förordning betecknas såsom dess högsta mål att bilda en verklig folk- och produktionsgemenskap, det vill säga den tyska arbetsfronten har till uppgift att i alla företag befästa den uppfattningen, att i näringslivet liksom i politiken endast den mest intima samverkan mellan alla medlemmar leder till framgång.  Såsom en vidare uppgift har åt den uppdragits att bevara arbetsfreden, vilken den, gemensamt med tromännen, har att säkerställa.  Då det härutöver erfordras en ökad förståelse hos arbetsledaren för de anställdas berättigade anspråk och hos de anställda för arbetsledarens, har på grund av en särskild överenskommelse mellan den dåvarande riksekonomiministern dr. Schacht och ledaren för arbetsfronten dr. Ley i mars 1935 upprättats särskilda organisationer för den sociala självförvaltningen, de lokala arbetsutskotten, kretsarnas arbets- och ekonomiråd, liksom rikets arbets- och ekonomiråd.  Dem åligger det att i gemensamhetsanda pröva för näringsgrenen gemensamma ekonomiska och sociala frågor.

Den tyska arbetsfronten är uppdelad horisontalt i anslutning till partiorganisationen och vertikalt i yrkesgrupper, som framför allt ha att lösa fackliga uppgifter.  Omfattningen av D.A.F:s praktiska arbetsresultat ha upprepade gånger av mig utförligt klarlagts på partikongresserna i Nürnberg.  Enligt dessa redogörelser uppgår – för att endast nämna några exempel – antalet bostäder, som i form av mönsteregnahem eller hyreslägenheter ställts i ordning för barnrika familjer sedan 1933 till 830.000. Till understöd har D.A.F. intill 1938 använt 328 millioner.  För yrkesutbildning finnas över 22 fackskolor av vilka 10 stå i det tyska hantverkets tjänst.  Dessutom arbeta för befordrande av de vuxnas yrkesutbildning över 230 yrkesutbildningsanstalter med 3 millioner deltagare.  I över 2.300 utbildningsverkstäder sysselsättas över 130.000 lärlingar.  I riksyrkestävlingarna 1938 deltogo, utöver 2,1 millioner ungdomar, över 600.000 vuxna, varigenom hela deltagarantalet nådde en höjd av över 2,7 millioner.

Särskilt beaktande förtjänar den av den tyska arbetsfronten skapade organisationen ”Kraft durch Freude”.  Dess uppgift är att fylla fritiden och arbetet med glädje och skönhet.  Därigenom har den tyska socialpolitiken utvidgats till kulturpolitik.

I hur hög grad Kraft durch Freude (K.d.F.) motsvarat ett behov inom det tyska folket visar tillströmningen till dess anordningar.  Främst står ordnandet av resor och vandringar, i vilka endast under redovisningsåret 1937-38 på i runt tal 100.000 färder 11 millioner deltagit, d.v.s. nästan 50% mer än under föregående år. I utlandet har framför allt de av K.d.F. ordnade kryssningarna blivit bekanta.  De hava fört de tyska semesterfirarna till Norge, England, Finland, Azorerna, Madeira, in i Medelhavet, till Lissabon och östersjökusterna, och om också kontakten med innevånarna i dessa områden endast var kort och övergående, har den dock varit tillräcklig för att skingra många fördomar mot tyskarna.

Icke mindre hava K.d.F.-resorna inom själva Tyskland bidragit till det inrepolitiska stärkandet av den tyska nationen.  Den sista resten av partikularism, kråkvinklighet och egenrättfärdighet hos de tyska stammarna har undanröjts genom att de ömsesidigt lärt känna varandra.  Varken själsligt eller moraliskt finns det i dag längre någon Main-linje i Tyskland.  Målet är att 14 millioner mindre bemedlade tyskar årligen genom K.d.F. skola sändas på semester.  Då detta är möjligt endast med en motsvarande sänkning av kostnaden, ha priserna väsentligt sänkts.

Uppfostrande och befrämjande på gemensamhetskänslan verka också sporten, de folkliga, konstnärliga föreställningar, som anordnas av K.d.F:s avdelning ”Helgdagsaftonen” och åtgärder, som vidtagas av dess avdelning för folkbildning.  Med stolthet kan nämnas, att under redovisningsåret 1937-38 vid i runt tal 130.000 helgdagsaftonstillställningar över 44 millioner deltogo, och otaliga millioner tyskar ha på detta sätt fått tillgång till den tyska kulturens värden, vilka de utan K.d.F:s förmedlande hjälp aldrig skulle funnit av egen kraft.  Man har i utlandet ofta hänvisat till de förhållandevis låga lönerna i Tyskland och till att de trots livaktigheten i det tyska näringslivet icke väsentligt stigit.  Detta kan vid yttre påseende vara riktigt.  Faktiskt har lönernas reella köpkraft dock väsentligt stigit, om man tar i betraktande alla de förmåner, till vilka den tyska arbetaren tack vare K.d.F:s prestationer och den tyska arbetsfrontens verksamhet i dag har tillgång.

I icke ringare mån måste man uppskatta det arbete, som utföres av avdelningen ”Arbetets skönhet” i den nationalsocialistiska gemenskapen K.d.F. ”Arbetets skönhet” har till ändamål att anlägga nya, oklanderliga trädgårdsanläggningar, simbad, tvätt- och omklädningsrum, marketenterier o.s.v. ”Arbetets skönhet” innebär förbättring av manskapets skansar på fartygen för lokaltrafik, anläggning av mönsterbyar, upprensning av fula och osnygga bostadskvarter och av allt fult och estetiskt stötande. Över 600 millioner Rmk. ha på föranstaltande och under medverkan av avdelningen ”Arbetets skönhet” redan förbrukats.  De tyska arbetsplatserna kunna i dag i fråga om glatt utseende, ljus, utrymme och god smak konkurrera med varje annan industrianläggning i världen.

Skola vi också omnämna K.d.F:s anordningar för befrämjande av idrotten?  Idrottens uppsving är nästan självklart hos ett folk, vilket – såsom det tyska – har skrivit kroppskulturens höjande på sina fana. I varje fall har deltagandet av 13,6 millioner i de idrottsövningar, som anordnats av K.d.F:s avdelning för sport under år 1937-38 varit ovanligt hög.  Om den kulturella verksamheten kunde en till årsdagen den 27 november 1936 av K.d.F. avgiven förvaltningsberättelse med rätta säga: ”Vi började för tre år sedan med att väcka och mobilisera den tyska arbetarens andliga och själsliga förmögenheter, i det vi gåvo arbetaren möjlighet att lära känna skönheten och livets storhet i naturen, i konsten och i gemenskapen med likasinnade.  Vi genombryta därigenom en genom årtionden gällande regel för samhällslivet, vi tillintetgöra motsatsen mellan arbete och kultur.” Det häri uttryckta målet har redan i stor omfattning uppnåtts.

Omgestaltning av socialvården
Det skulle spränga det till vårt förfogande ställda utrymmet, om vi ville här angiva grunddragen för alla grenar av det nya Tysklands socialpolitik.  Vi inskränka oss medvetet till att skildra de områden, som äro särskilt karakteristiska för den sociala nyordningen i Tredje Riket.  Hit bör jämte arbetstjänsten, den tyska arbetsfronten och Kraft durch Freude framför allt den nationalsocialistiska socialvården, vars viktigaste yttring är den också i utlandet välkända vinterhjälpen.  Vinterhjälpens organisation är tänkt som en gemenskapsorganisation mellan alla tyskar.  I denna samarbeta endräktigt de mest skilda delar av det nationalsocialistiska partiet med sammanslutningar för frivillig socialvård, det katolska Caritas, frälsningsarmén o.s.v. Till och med små, ja de allra minsta religiösa grupper, såsom adventisterna äro företrädda i vinterhjälpens organisation.  När de judiska välgörenhetsinrättningarna av lämplighetsskäl organisatoriskt friställdes, betydde detta ingalunda, att judarna i Tyskland i mindre omfattning än den övriga befolkningen erhöllo hjälp.  Allt som härom berättats från den tyskfientliga sidan tillhör fabelns område.

Nästan 2 milliarder Rmk. i pengar och varor kunde genom vinterhjälpen intill 1938 mobiliseras och användas till understöd, därav under vintern 1937-38 i runt tal 430 millioner Rmk.  Utbetalningarna ha år från år stigit och belöpte sig 1933-34 till 350 millioner, år 1934-35 till i runt tal 360 millioner och år 1935-36 till i runt tal 372 millioner.  Bidragen till de enskilda hjälpbehövande kunde därför år från år ökas.  Bland de hjälpta befinna sig också flera utlänningar.  Under vintern 1935-36 uppgingo dessas antal till närmare 70.000. Jämför man med de ovan nämnda summorna beloppet av de båda vinterhjälperna 1931-32 och 1932-33, som inbringade respektive 97 och 91 millioner, framträder tydligt skillnaden i det tyska folkets villighet att giva före och efter Adolf Hitlers övertagande av makten.  Redan de vintern 1934-35 utdelade 52.903.070 centner kol motsvara nästan det femtiodubbla av den 1931-32 till behövande utdelade mängden.

De medel varav vinterhjälpen begagnar sig för att nå sina mål äro av olika art. Jämte de så kallade ”enrättsbidragen”, vilka härröra från att hushållen, restaurangerna o.s.v. på de en gång i månaden infallande ”enrättssöndagarna” inskränka sig till att servera allenast en rätt, härröra medlen från insamlingslistor, resultatet av gatuinsamlingar genom partiorganisationerna, yrkessammanslutningarna med flera.  Samtliga insamlingar ske under det av Adolf Hitler givna mottot: ”Ingen skall hungra och ingen skall frysa”.  Bidrag erhålla arbetslösa, understödstagare, säsongarbetare, pensionärer m.fl. jämte de arbetslösa omfattar kretsen av hjälpta personer också talrika andra kategorier; den då och då i utlandet gjorda hänvisningen till det antagna missförhållandet mellan det ringa antalet arbetslösa och det stora antalet personer, som omfattas av vinterhjälpen, är sålunda oberättigad.  Omkostnaderna för vinterhjälpens utomordentliga arbete utgör endast 1,7% av värdet av hela omsättningen.  Grunden härför är att söka i det stora antalet frivillig arbetskraft som står till förfogande.

Jämte vinterhjälpen står bland de stora välfärdsinrättningarna i det nya Tyskland hjälporganisationen ”Moder och barn” i första linjen.  Dess mål är det arvsbiologiska stärkandet av den tyska familjen.  De medel varigenom denna hjälporganisation söker uppnå detta mål, sönderfaller i tre grupper: 1) avlägsnandet av ekonomiska svårigheter för den i ärftlighetshänseende sunda familjen genom ekonomisk hjälp, arbetsanskaffningshjälp och bostadshjälp, 2) omsorg om moderns och barnets hälsa genom åtgärder för blivande mödrar och barnsängskvinnor och genom vård av moder och barn, 3) hjälp av barn under skolåldern genom iordningställande av kindergarten i stad och på landet.  Finansieringen av dessa åtgärder sker i första hand genom medlemsbidrag från den nationalsocialistiska folkvården, den ledande välfärdsorganisationen i det nya Tyskland.  Antalet besökande vid hjälp- och rådfrågningsbyråerna för ”Moder och barn” uppgick intill hösten 1938 till över 4 millioner.  I genomsnitt per månad erhöllo omkring en million människor hjälp.  Intill sommaren 1938 erhöllo 2.143.000 barn en flera veckors vistelse på hem eller vårdanstalter på landet. En rad hjälpinrättningar ha också skapats för spädbarnen genom 8.750 barnkrubbor, varav i dag finnas mer än dubbelt så många som år 1932.  Bland de sundhetspolitiska åtgärderna för barn få icke förbigås de ambulerande tandklinikerna, varigenom tandvård erhållits för årligen i runt tal 100.000 barn.

Det må uttryckligen betonas, att det vid alla dessa åtgärder är fråga om frivilliga och extra bidrag av det tyska folket för det tyska folket.  De nationalsocialistiska väldiga välfärdsanordningarna inom socialförsäkringen, krigsinvalidsvården, riksförsäkringen, den offentliga fattigvården och arbetsanskaffningen kunna såsom redan nämnts icke här närmare behandlas.

Arbetare – egna hem
På grund av sin särskilda betydelse för uppbyggandet av den nationalsocialistiska staten böra om ock kort nämnas de arbeten, som utförts av den tyska egnahemsrörelsen och regleringen av arbetskraftens fördelning.  Ingen som reser i Tyskland kan undgå att lägga märke till de vackra egnahemsbyarna samt de nya stads- eller bydelarna.  Nationalsocialismen åsyftar med sin egnahemsrörelse en djupgående uppluckring av storstäderna och industriområdena liksom ett fördjupande av det tyska folkets samband med jorden.  Det ekonomiska värdet av egnahemsrörelsen får icke heller skattas för lågt.  Den ger per enhet årligen ett tillskott av livsmedel, i genomsnitt motsvarande 400 Rmk.

Den tyska småbrukarrörelsen har ursprungligen tänkts som en välfärdsåtgärd.  Rikspresidentens förordning den 6 oktober 1931 angående egnahem i förstäderna talade uttryckligen om en sådan.  Dess tyngdpunkt låg på de storstads- och industriområden, som hade särskilt stark arbetslöshet.  Nationalsocialismen har övergivit denna art av egna hem och har så småningom övergått till småbrukarrörelse, som huvudsakligen förlagts till medelstora och små samhällen liksom till öppna landet.  Därigenom blev egnahemsrörelsen en näringspolitisk åtgärd, som i första hand skulle bidraga till att skapa en till jorden knuten och till sina existensmöjligheter säkerställd arbetarklass.  Ehuru i princip alla hederliga, mindre bemedlade tyska folkmedlemmar kunna antagas som egnahemsbyggare, om de blott äro nationellt och politiskt pålitliga, friska och i arvshänseende sunda, har den tyska egnahemsrörelsen under de sista åren faktiskt mer och mer blivit ren arbetaregnahemsrörelse.  Under hösten 1937 blevo de till förfogande ställda offentliga medlen för främjande av egnahemsrörelsen reserverade uteslutande för byggandet av arbetarbostäder.

Finansieringen av egnahemsrörelsen sker i tilltagande mån med privata medel.  Under det att i början kostnaderna för uppbyggandet och inredandes av egnahem nästan fullständigt måste täckas av rikslånemedel, bestridas för närvarande byggnadskostnaderna ävensom utbetalningarna för mark av medel, som uppbringats på den privata kapitalmarknaden.  Egnahemsbyggarna ha att själva bidraga med 15 till 20% av byggnads- och markvärdet.  Statsmedel insättas endast för toppfinansiering, varvid statens medverkan sker dels genom lån till högst 500 Rmk., till vilka i särskilda fall kunna beviljas tilläggslån intill 300 Rmk., dels ock genom borgen för sekundärlån.  Egnahemmets storlek skall uppgå till minst 1.000 kvm. odlingsbar jord.

Då emellertid en del av den tyska befolkningen varken har fallenhet för eller vilja att bruka ett egnahem och å andra sidan bostadsbristen i städerna trots den livliga byggnadsverksamheten sedan 1933 alltjämt är betydande, har det visat sig nödvändigt att med hjälp av statsmedel inrätta billiga hyresbostäder, så kallade folkbostäder, i en- eller flerfamiljshus.  Det övervägande flertalet av dessa bostäder uppföras i form av låghus.  Byggandet av hyreskaserner är övergivet.

Fördelningen av arbetskraften
Fördelningen av arbetskraften i det nya Tyskland karakteriseras av att arbetskraften planmässigt utnyttjas genom statens försorg.  Den totalitära idén, som behärskar det tyska rikets gestaltning, har genomförts också på arbetsmarknadens område.

Högste ledare av arbetsfördelningen är Riksanstalten för Arbetsförmedling och Arbetslöshetsförsäkring, vilken – såsom redan namnet anger – omhändertar såväl arbetsförmedlingen som arbetslöshetshjälpen.  Det har lyckats dess ledning att under samverkan med de för arbetsanskaffning behöriga myndigheterna under de första 3 1/2 åren sedan 1933 nedbringa arbetslösheten i Tyskland från 6,014 millioner år 1933 till i runt tal 1,1 millioner den 31 augusti 1936 och numera till nollpunkten.

En ytterligare uppgift för den statliga fördelningen av arbetskraften är att reglera arbetet efter de av nationalsocialismen hävdade befolknings- och näringssynpunkterna.  Därtill hör i första hand det gradvisa återförandet av de i storstäderna och industriområdena sammanpackade arbetslösa, som kommit från landsbygden, till deras ursprungliga arbets- och yrkesområden och anskaffandet av anställning åt familjefäder med många barn och äldre arbetslösa.  Till vinnande av det första målet tjänade lagen den 15 maj 1934 om reglering av arbetskraftens fördelning, vilken bemyndigade chefen för riksanstalten att förordna, att i områden med hög arbetslöshet tjänstemän och arbetare utifrån finge anställas endast med hans tillstånd.  De därpå grundade anställningsförbuden för Berlin, Hamburg, Bremen och Saarområdet ha fyllt sitt ändamål.  I Berlin t.ex. gick arbetslösheten på två år ned till en tredjedel.  På grund härav kunde också chefens för riksanstalten förordnande för vissa områden åter sättas ur kraft den 1 december 1936.

En ytterligare förordning den 11 maj 1934 av presidenten innebar förbud mot anställande av lantarbetare i en rad industrigrenar, posten, järnvägarna m.m. Genom en lag den 26 februari 1935 om tillfredsställandet av lantbrukets behov av arbetskraft erhöll presidenten för riksanstalten vidare rätt att beträffande från landsbygden härrörande arbetskrafter draga dem från till lantbruket ej hörande yrken och företag och på sådant sätt frigöra dem för jordbruket.

Samma mål, det planmässiga tillgodoseendet av lantbrukets behov, tjänade också lanthjälpen, genom vilken i genomsnitt under åren 1933-35 100.000 unga män och kvinnor, som frivilligt anmälde sig, ställde sig till förfogande såsom arbetshjälp åt bönderna för åtminstone ett halvt år.  Kontantavlöningen till arbetshjälpen tillgodosågs genom riksanstaltens medel, under det att bonden själv måste åtaga sig att upptaga medhjälparen såsom medlem av sin familj.  En stor del av de frivilliga medhjälparna ha efter utgången av de föreskrivna sex månaderna stannat kvar på landet.  Efter det ändamålet med dessa åtgärder vunnits, ha presidentens förordningar likaledes satts ur kraft från den 1 december 1936.

En ytterligare åtgärd innebar utbyte av yngre mot äldre arbetskrafter.  Det hade visat sig, att tillbakagången i arbetslösheten efter Adolf Hitlers övertagande av makten i första rummet skett till förmån för de arbetslösa mellan 18 och 25 år.  Deras arbetslöshet hade minskats med ungefär två tredjedelar under det att arbetslösheten för de äldre mellan 40 och 60 år endast sänkts med ungefär en tredjedel.  En sådan utveckling stod i strid med grundsatserna för den nationalsocialistiska familjepolitiken.  Genom förordningen den 10 augusti 1934 bemyndigades därför presidenten för riksanstalten att draga försorg om ett utbyte av yngre mot äldre arbetskraft.  Från oktober 1934 till oktober 1935 ha i följd därav 130.000 arbetskrafter utbytts.  Också föreskrevs, att före anställandet av arbetskrafter under 25 år samtycke måste inhämtas av behörig arbetsmyndighet. Denna utbytesverksamhet var 1936 avslutad.

En riktig fördelning av arbetskraft åsyftas också genom införandet av arbetsbok för alla arbetare och anställda genom lagen den 26 februari 1935.  Arbetsboken innehåller noggranna uppgifter om ålder, civilstånd, yrkesutbildning, arbetsförmåga m.m. Över 20 millioner arbetare och anställda inneha för närvarande arbetsböcker, och alltjämt förses allt vidare kretsar därmed.

Av den föregående översikten framgår, att fördelningen av arbetskraften i Tyskland icke sker efter stela grundsatser utan efter ögonblickets krav.  Friheten i arbetssökandet, arbetsförmedlingen och anställandet av arbetare inskränkas endast så mycket och så länge som folkhushållets och statens primära intressen kräva det.

Detta gäller också de anordningar till reglering av arbetskraftens fördelning efter fyraårsplanen, som den av Adolf Hitler förordnade ledaren för fyraårsplanen, ministerpresident Göring under de sista månaderna av år 1936 vidtagit.  Till följd av minskningen i arbetslösheten hade antalet disponibla fackarbetare, framför allt i de båda viktigaste nyckelindustrierna, i byggnads- liksom i järn- och metallindustrierna, ständigt minskat. 1933 voro ännu 162.000 murare anmälda såsom arbetslösa, 1936 var det endast 8.000. Antalet lediga smidesarbetare hade under samma tid sjunkit från 262.000 till 31.000. Det måste befaras, att vid en ytterligare utvidgning inom byggnadsverksamheten samt järn- och metallindustrien allvarliga stockningar skulle inträda.  Men också för de övriga yrkena gällde det att med hänsyn till den tilltagande knappheten av disponibel arbetskraft i rätt tid säkerställa tillgången på ny arbetskraft.  Därför beslöt fyraårsplanens ledare en rad reglerande åtgärder, som alla utfärdades den 7 november 1936.  En första åtgärd tjänar till säkerställandet av tillströmningen inom byggnadsverksamheten och i järn- och metallindustrin.  På grund av anmälan från yrkesutövare med tio eller flera arbetare utöver antalet av honom sysselsatta lärlingar, kan presidenten för riksanstalten giva yrkesutövarna anvisning om och huru många lärlingar de därutöver skola anställa.  För övrigt har för det fall att en yrkesutövare undantagsvis icke kan anställa tillräckligt antal lärlingar, den möjligheten förutsatts, att han skall utgiva en ersättningssumma.  Dessa föreskrifter gällde i första hand endast för järn- och metallindustrin liksom för byggnadsverksamheten.

Ledarens för fyraårsplanen andra och tredje åtgärder reglera även de säkerställandet av behovet av fackarbetare i metall- och byggnadsindustrierna.  Nyanställning av mer än tio metallarbetare kräver samtycke av arbetsmyndigheten.  Sådant tillstånd gives med hänsyn till de planerade arbetenas nödvändighet ur stats- eller näringspolitisk synpunkt.  Vidare skola fackarbetare, som på arbetsplatsen ha en sysselsättning, vilken icke motsvarar deras utbildning, under vissa omständigheter och utan iakttagande av uppsägning kunna antaga dem av arbetsmyndigheten tilldelad arbetsanställning, som bättre motsvarar deras yrkesskicklighet.  Samma ändamål, nämligen en rationell användning och säkerställande av arbetskrafterna tjänar den ytterligare förordningen om anmälningsplikt för större byggnadsföretag.  En femte förordning slutligen, beträffande anställning av äldre arbetare, riktar en maning till företagsledare att fullgöra sin moraliska plikt att anställa sådan arbetskraft.  Sker icke detta kan statligt tvång användas.

Otvivelaktigt ställer fyraårsplanen ytterligare krav på arbetarna.  Ett viktigt mål för den tyska folkhushållningen är därvid att upprätthålla den bestående utjämningen mellan löne- och prisnivåerna; på grund härav äro också lönehöjningar omöjliga.  Såsom ledare för fyraårsplanen har generalfältmarskalk Göring dock genom en förordning den 3 december 1937 bestämt, att full avlöning skall utbetalas för följande helgdagar: nyårsdagen, annandag påsk, annandag pingst och de båda juldagarna, ehuru naturligtvis arbete icke utföres på dessa dagar.

Så visar den nya tyska socialpolitiken i alla dess grenar en sund blandning av frihet och tvång, utan vilken en starkt industrialiserad befolkning på ett förhållandevis ringa utrymme icke kan leva såsom samhälle.  Den nya tyska socialpolitiken bär härutöver de särskilda kännetecken, som utmärka det tyska väsendet: ära, trohet, kamratskap, redlighet, allmänanda och natursinne – egenskaper, som genom den mekaniserade och själlösa karaktären hos den moderna civilisationen och dess näringsliv tillfälligt fördunklats.  Den som vill rätt uppskatta den nya tyska socialordningen bör därför icke bedöma den uteslutande efter dess organisatoriska förändringar.  Mycket viktigare än dessa är den anda, som de nya formerna skapat och som i dessa kommer till uttryck.

I knappast något annat land i världen har den internationella marxismen åstadkommit sådan skada som just i Tyskland.  Tyskens läggning, som kommer honom att till det yttersta fullfölja och taga på allvar alla idéer, med vilka han kommer i beröring, ledde till att det lyckades de olika internationalernas apostlar att göra nära hälften av det tyska folket så främmande för sitt eget väsen, att det slutligen trodde, att fosterlandet var kapitalisternas angelägenhet och att arbetarens lycka kunde beredas endast genom världsrevolutionen.

Det är svårt att nu göra sig en föreställning om vilka skarpa inre motsättningar som före 1933 funnos i Tyskland.  I andra länder är klasskillnaden stundom i yttre avseende mycket mera utpräglad än i Tyskland, men tyskarna, bland vilka skillnaden var så liten i fråga om levnadsvanor och behov, delade sig enligt sin politiska uppfattning i grupper, som helt enkelt icke förstodo varandra, som voro beredda att till det yttersta bekämpa varandra och som i sina medmänniskor icke längre sågo bröder utan fiender.  Mellan borgare och arbetare, mellan de olika yrkesgrupperna var spänningen så stark, att det latenta inbördeskriget hotade att snart bryta ut i öppen strid.  Det är härvidlag den stora förändringen skett.  Kroppsarbetare, hantverkare, borgare och bönder, alla ha blivit nya människor. Naturligtvis finns det individer som dröjt kvar i den gamla tiden, som icke kunna eller vilja frigöra sig från det förgångna, men de äro få till antalet jämfört med folkets stora massa, inom vilken på förvånansvärt kort tid det skett en djupgående förändring i sinnelaget.  Se bara på arbetarna!  Följ mig till olika företag i Tyskland, och ni kommer att fastslå: andan inom företagen har blivit en annan.

Tyskland är pånyttfött.  Ledaren upprepar ständigt, att för honom tidens största under är att se, hur människorna förändrats.  Förr hopplöshet, nu livsglädje och livsbejakelse, förr förtvivlan på alla håll, nu uppvaknande och företagsamhet.  Förr bemötte man människor med fiendskap, missundsamhet, avund, hat, nu försöker var och en, mången gång kanske tafatt och klumpigt, vara den andre till hjälp, vara god kamrat, visa en liten vänlighet.

Naturligtvis är det inte så, att det ej längre finns sorger, och att allt nu är idel lust och glädje i Tyskland, och att människorna inte längre ha några mödor och bekymmer.  De offer som fordras äro kanske t.o.m. tyngre än förut, och det arbete som kräves av den enskilde, är för de flesta avgjort större.  Inte heller nu ha vi något paradis, i vilket den enskilde inte längre har några mödor och sorger, motgångar och bördor.  Och dock glädja sig dessa människor åter åt livet, åt gemensamheten, åt allt, som skapar ett folk.

Borta är den hemska avunden, som alltid förut stack upp huvudet, så snart någon hade det bättre, fick högre lön eller var flitigare och dugligare.  Fullt medvetet utnyttjades på vissa håll varje misstämning för partipolitiska ändamål, och sålunda uppstod en förgiftad atmosfär, som verkade förlamande på livets alla områden.  Glättighet, optimism, livsbejakelse fanns naturligtvis alltid hos enskilda människor, men när dessa människor råkades inom ett parti eller i en stor församling, bildade de en otillfredsställd, bitter grupp utan gemensamhetskänsla.

Detta oeniga folk har nu fått en ledning.  Man kanske inte genast förstår vad jag menar och frågar: hade folket då inte förut någon ledning? Jo visst, stater och statsformer ha i alla tider funnits och samhällsordningar och förvaltningssystem ha också alltid funnits, men en verklig ledning av folket är något alldeles nytt.  Vårt folk har under de gångna 2000 åren icke upplevat något sådant.  Detta folk har visserligen byggt sig stater, prövat på kejsardöme, kungadöme, republik och varje tänkbar statsform. Detta folk har upplevat alla förvaltningsformer.  Yrken, klasser, ha vuxit fram och försvunnit.  Men en folkledning, känslan hos individen av att man sörjer, bekymrar och bemödar sig för honom personligen, det är något nytt.  Denna känsla hos den skilde från den ringaste till den högste, av att andra ha ansvar att sörja för honom, att hans sorg är denna lednings sorg, det är något nytt.

När man gör odelat anspråk på ett folks själ, är det icke tillräckligt att predika, utan man måste också förstå att organisera. Det är icke tillräckligt, att man endast proklamerar en stor och av alla erkänd idé, man måste också sörja för att den förblir levande, att den icke inskränker sig till det ideella området utan påverkar det vardagliga arbetet.  Därför har nationalsocialismen skapat sin organisation, som omfattar alla.  När det till att börja med förefaller utlänningen egendomligt, att nästan varje tysk tillhör en sammanslutning, att han stundom går i uniform och bär gradbeteckning, då gäller det att först och främst förstå denna stora organisations mening och mål.  Varje tysk måste känna, att han på sin plats är kallad att medarbeta, att det finns ett verksamhetsområde för honom, att han icke regeras ovanifrån utan själv har del i regeringen.  Nationalsocialismen vill inte stödja sig på en liten härskande klass utan alltid förkroppsliga hela folkets vilja.  Därför måste den stå i intim kontakt med detta folk och icke förlora den säkra instinkt, utan vilken redan uppnådda resultat varit omöjliga.  En ledare, som förlorar kontakten med sitt folk, förlorar också snart förmågan att leda det.  Nationalsocialismen har såsom ingen annan rörelse förstått att tala folkets språk.  Därför blir den förstådd, och därför ha alla dess åtgärder omedelbar verkan, utan långt meningsutbyte, innan beslutet fattas.  Den nationalsocialistiska staten har upplöst fackföreningarna och arbetsgivarföreningarna.  Den bekämpar allt som vill skilja det tyska folket åt. Varje företag är en enhet för sig, och på denna enhet får man icke förgripa sig.  Företagets chef och de anställda skola så vitt möjligt själva ordna allt inom företaget, skola samarbeta och skola ,som äkta folkkamrater bilda en folkgemenskap och tillsammans möta ödet.  Vi ha lagt människornas öden i deras egna händer.  Vi ha förklarat: Vi vilja icke bestämma över ert öde.  Vi kunna det icke heller.  Det är bedrägeri, om man lovar er det.  Vi kunna endast lära er, hur ni skola kunna bemästra ödet.  Vi kunna sätta vapen i er hand, varmed ni kunna reda er i livets strid.  Men gör klart för er, att denna strid kan ingen annan utkämpa för er.  Ingen kan avskilja sig från denna ödesgemenskap, trilskas, trotsa eller fegt hålla sig undan.  Vare sig man är arbetare eller arbetsgivare, försäljare, portvakt eller springpojke, ung eller gammal, man eller kvinna, delar man, om man tillhör ett företag, samma öde.  Ens öde sammanhänger med företagets väl och ve.  Om företaget arbetar och förtjänar bra, då förtjäna alla, och om företaget går illa, går det inte illa för en enskild utan för alla.  Det är en levande ödesgemenskap.

Uppfattningen att det icke vore förenligt med nationalsocialismen att vara företagare och ägna sig åt näringslivet, är fullkomligt oriktig.  Man talar så gärna om materialism och säger: De där materialisterna!  Utan materia kan man icke leva.  Materien bör man icke förakta.  Det fanns en gäng profeter, som ville förkunna en klyvning mellan kropp och själ och ande.  Man kan icke skilja dessa tre ting från varandra.  Taga vi bort kroppen, återstår intet av själ och ande.  Ta vi bort själen, så ha vi kvar en kärlekslös, kall varelse, och ta vi bort anden, ha vi kvar en ömklig idiot.  Dessa tre ting höra samman.  Vi böra icke förakta materialismen, men dagligen föra en inre kamp, så att materialismen icke blir herre över oss.  Vi vilja och måste bli herrar över materien.  Vår Herre har givit oss förstånd och skapande ande för att forma materien, för att skapa och uppfinna, för att syssla med nytt och grubbla över nytt.  Men för att i handling omsätta detta nya, ha vi ständigt behov av materien.  Att vara företagare och driva handel är ingenting vanhedrande.  Vart skulle all vår socialistiska strävan föra, om det icke funnes människor, som kunde räkna och organisera, sköta handel och näringar.

Man träffar å andra sidan ofta bland näringsidkare människor, som vilja göra gällande, att ekonomi och idealism äro motsatser, som icke låta sig förena.  Ej heller detta är riktigt. Jag gör tvärt om gällande, att en verklig idealist, som gör mänskligheten verklig nytta, måste stå med båda fötterna på jorden, annars blir han en fantast och en romantiker, och all hans idealism har ingen mening och intet värde. Jag gagnar ingen människa därmed; det är oriktigt, och jag förklarar, att den verklige ekonomen som på lång sikt grundar och leder en fabrik kan lyckas endast, om allt detta är förenat med sann idealism.  I annat fall blir blomstringen skenbar.

Nej, ekonomi och idealism äro inga motsatser utan sist och slutligen samma sak.  Det finns ingen sann idealism utan förnuftig ekonomi, och det finns ingen sund ekonomi, om den icke är parad med idealism.

Det hela är ett uppfostringsverk, en uppfostran till gemenskap.  Socialism är intet budskap och ingen skänk.  Den är icke bunden till döda programpunkter utan den är rättfärdighet.  Arbetaren i det nya Tyskland vet, att han icke hör till den stora grå massan av dem som genom tungt och mödosamt arbete ändå aldrig kunna nå högre än till ett existensminimum, under det att en liten klick gynnade individer njuta av livet.  Arbetaren har känslan av att hans väl står i medelpunkten för alla omsorger och bemödanden, att denna världen och allt vad den har att bjuda är till också för honom och att han icke behöver stå utanför.  Det var verkligen ingen lätt sak att omvända övertygade kommunister och socialdemokrater till folkgemenskapens idé.  Vackra ord hjälpte icke, utan det måste vara handlingar.  Den starka tron hos dem, som ville vinna de tyska arbetarna för ledaren, har efter hård strid avgått med segern.  Med vetskap om att folket följer ledaren kan man också giva det uppgifter, som fordra uppoffringar och inskränkningar.  Den tyska fyraårsplanen är en sådan uppgift, vars fullföljande är möjligt endast tack vare det största förtroende.  Ur detta stora arbete kommer det tyska folkets välstånd att växa fram.  Sann socialism försöker alltid skapa nya värden, för att folket skall ha mera att leva av och kunna förbruka mera.  Också den fredliga kampen för att säkerställa det tyska folkets materiella oberoende och trygga dess råvaruförsörjning kommer slutligen att föras till seger.

 

Denna övertygelse delas nästan undantagslöst av alla tyska arbetare.  De inse, att Adolf Hitler kämpar deras strid och att han – som själv är av enkelt ursprung – verkligen är deras ledare.  De veta att han dag och natt tänker på och arbetar för det tyska folket.  Därför lita de på honom och understödja honom i hans ansträngningar att bevara den sociala freden inom Tyskland lika väl som i hans ansträngningar att bevara världsfreden.  Adolf Hitlers utrikespolitik syftar till fred, och hans inrikespolitik förverkligar den sociala rättvisan; därför finns det i Tyskland ingen strejk och ingenting av den inre oro, som skakar så många andra stater i deras grundvalar.

Adolf Hitler verkställer som Tysklands ledare det tyska folkets vilja, och det tyska folket fogar sig helt och villigt i denna ledning. Sålunda äro Tyskland och Adolf Hitler ett.

***

Riksarbetstjänsten i Tyskland
av överarbetsledare Müller-Brandenburg, 
chef för riksarbetsledarens avdelning för yttre angelägenheter och upplysning

Det är inte lätt att ge främlingen en rätt föreställning om riksarbetstjänsten, ty denna tjänst är en på tyska förutsättningar grundad inrättning av nationalsocialistisk karaktär.  Vill man i utlandet rätt bedöma denna tjänst, får man inte förlora ur sikte de förutsättningar, som varit bestämmande för riksarbetstjänstens utveckling.

Riksarbetstjänsten har två uppgifter, som fastställts i förordningen för riksarbetstjänsten, nämligen en nationalekonomisk och en uppfostrande uppgift.

Vi skola här först ta den nationalekonomiska uppgiften i betraktande.  Tyskland, som redan 1914 var ett överbefolkat land, förlorade genom Versaillesdiktatet 9,5% av sin befolkning och 13% av sin jord; det förlorade alltså mera jord än människor, varigenom överbefolkningen ökades.  Ytterligare försvårande voro följande omständigheter: just de områden som genom Versaillesdiktatet frånrycktes Tyskland, hörde till rikets bördigaste.  Tyskland förlorade sålunda bl.a. 18% av sina potatisåkrar, och 17% av sina rågfält. Förhållandena beträffande andra produkter voro likartade. Om man håller i minnet att Tyskland ytterst förlorade kriget på grund av svält, förstår man, vad det innebär, att det genom Versaillesdiktatet tvingades att lämna ifrån sig jämförelsevis dubbelt så mycket odlad jord som människor.  Tysklands näringsliv drabbades härigenom mycket hårt.  Så länge ett folk är beroende av andra folk för att livnära sig, har det ingen verklig frihet.  Oberoende på detta område är ju själva förutsättningen för ett folks och en stats frihet.

Det var därför helt naturligt, att ledaren och rikskanslern Adolf Hitler, så snart han övertagit makten, skapade ett redskap, som skulle bli ett verksamt vapen för att återvinna Tysklands näringsfrihet.  För detta ändamål skapades riksarbetstjänsten.

Den man som av ledaren utsetts att organisera och leda arbetstjänsten, f.d. överste Hierl, nuvarande riksarbetschefen och riksledaren Hierl, tillträdde icke oförberedd sitt ämbete.  Redan år 1929 förelade Konstantin Hierl ledaren sina avsikter och planer i fråga om upprättandet av en arbetstjänst och vann hans samtycke.  Från och med denna stund förberedde Hierl sorgfälligt alla åtgärder, som voro nödvändiga för att upprätta en nationalsocialistisk arbetstjänst – till att börja med frivillig – vilken senare skulle bliva obligatorisk för det tyska folket.

Under detta förarbete kom riksarbetsledaren, som omgivit sig med en stab av duktiga medarbetare, till följande resultat:

Vi ha i Tyskland ännu stora områden, som äro ouppodlade.  Det finns 800.000 ha mark, som kan uppodlas, och vi ha över en million ha dålig åkerjord, vars avkastning väsentligt kan höjas genom markförbättring.  Därtill komma områden om 400.000 ha, som icke nu ha något värde, men som likaledes kunna uppodlas.  Allt som allt finns det över 2 millioner ha, som kunna förbättras eller uppodlas.  Dessa områden motsvara den preussiska provinsen Westfalen eller Schleswig-Holstein.  Det är alltså icke för mycket sagt, då skaparen och den av ledaren förordnade chefen för arbetstjänsten, riksarbetschefen riksledare Hierl, ständigt betonar, att arbetstjänsten skall erövra en hel provins åt det tyska folket inom rikets nuvarande gränser.

När den genomfört sitt nu uppställda program kommer arbetstjänsten i själva verket att inom en halv människoålder ha tillfört det tyska näringslivet så mycket brukbar jord, att den tyska försörjningen inom det egna landet obetingat säkerställts; därmed har man tillkämpat sig självförsörjning.

Vad arbetstjänsten redan åstadkommit i fråga om att odla upp mark visar, att allt detta inte bara är illusioner.  Riksarbetstjänsten gjorde redan mellan åren 1933-1935 ett område brukbart, som i storlek motsvarar Saarområdet.

Detta om arbetstjänstens nationalekonomiska sida.  Nu skola vi i korthet redogöra för den uppfostrande uppgiften.

Härvidlag måste man utgå från de sociala missförhållanden, som göra sig kännbara i alla kulturländer, och som karakterisera maskintidsåldern.  Folket klyves i två stora klasser: borgarklass och proletariat. Å ena sidan har man de borgerliga kretsarna, som omsätta i praktiken den liberala kapitalismens lag: Var och en kan med det han har, göra vad han vill; å den andra proletariatet, som svarar: Egendom är stöld.  Att vardera satsen, den proletära lika väl som den borgerliga, ytterst måste leda till anarki, borde varje omdömesgill människa förstå.  Men utvecklingen i kulturländerna har visat, att så icke alltid är förhållandet, och de svåra lidanden som kulturvärlden varit tvungen att utstå, ha icke minst berott på denna klasskamp.

I Tyskland har klasskampen på grund av landets historiska utveckling och den ovanligt våldsamma utvecklingen från jordbruksstat till industristat, fått en ovanligt tillspetsad form, som ytterligare tilltagit i skärpa genom 1918 års olycka och den därpå följande Weimarregeringens system.  Då ledaren övertog makten, stod han inför det faktum, att det i Tyskland fanns två folk, som bägge talade det tyska språket och dock icke förstodo varandra utan i stället förberedde sig till strid på liv och död.  Ledaren och hans rörelse lyckades utföra det verk man skulle hållit för omöjligt, nämligen att undanröja klassmotsättningarna.

Ledaren gav nu arbetstjänsten i uppdrag att vara hans redskap, genom vilket borgarklassens trångsynthet och proletariatets klasshat skulle avkopplas och vägen förberedas till verklig tysk folkgemenskap. Redan på nationaldagen den 1 maj 1934 förklarade Adolf Hitler på Tempelhofer Feld:

”… Det beror inte på någon tillfällighet, att de partier, som representerade klasskampen och klassplittringen först så våldsamt kämpade mot den obligatoriska arbetstjänsten.  De levde på folkets splittring och ville därför icke, att den tyska tvedräkten skulle upphöra. Därför ljögo de i massorna, att arbetstjänsten bara var till för att beröva arbetaren hans arbete.  De hade visserligen ingen arbetstjänst, men därför hade de också 6 millioner arbetslösa.  Vi ha infört arbetstjänsten och antalet arbetslösa har sjunkit till hälften. Men vi vilja inte ha arbetstjänsten för att beröva arbetarna några platser, och med hänsyn till antalet arbetslösa och antalet personer inom arbetstjänsten är denna tanke absurd.  Nej!  Vi vilja ha arbetstjänsten för att tvinga varje ung tysk att en gång i sitt liv genom sina händers verk bidraga till att uppbygga sitt fosterland.  Men vi vilja framför allt tvinga de tyskar, som i sin levnadsställning inte utföra något kroppsligt arbete att lära känna det kroppsliga arbetet och därigenom vinna förståelse för varje folkkamrat, som arbetar på åkern eller i fabriken eller verkstaden.  Vi vilja hos dem utrota det högmod, varmed tyvärr så många intellektuella se ned på kroppsarbetet, och vi vilja också å andra sidan stärka deras självförtroende genom medvetandet om att också de kunna utföra kroppsarbete.  Därigenom vilja vi bidraga till att skapa förståelse mellan klasserna och stärka folkgemenskapens band.  Vi vilja, att de ömsesidigt skola lära känna varandra för att på så sätt finna de naturliga förutsättningarna för en verklig gemenskap.  Ty under loppet av flera århundraden har denna gemenskap upplösts.  Det är nationalsocialismens absoluta vilja att åter göra den levande.  Men vi veta alla, att ord och yttre bekännelser inte leda till denna gemenskap utan endast en ny, inre, människornas fostran.”

Detta är så att säga den lag under vilken riksarbetstjänsten varit verksam, ledd av riksarbetsledare Konstantin Hierl.

Nu skola vi i korthet redogöra för hur denne man löst den uppfostrande uppgiften.  Denna uppgift har flera sidor: en är fysisk fostran, en annan själslig eller andlig fostran, vilken är medvetet nationalsocialistisk.

Den fysiska fostran har till uppgift att stärka den arbetandes hela kropp och även att åstadkomma större rörlighet.  De resultat som uppnås äro mycket goda.  Förra sommaren reste jag omkring med två kommissioner bestående av högre officerare från två ansedda stormakter, och de fingo tillfälle att studera arbetstjänstens fysiska fostran.  Vad dessa främmande officerare fingo se, fyllde dem med beundran och häpnad, trots att båda kommissionerna tillhörde folk, som ägna fysisk fostran den största uppmärksamhet. ”Det vi här se är absolut topprestation!” anmärkte en generalstabsofficer, vilken inte endast kände till förhållandena i sitt eget land utan även i tre andra europeiska länder. jag kan försäkra, att riksarbetstjänstens ledning är medveten om och vill behålla denna höga standard, ty den vet vilken betydelse det har för vårt folks hälsa, att vi låta vår manliga ungdom undergå denna sorgfälliga fysiska träning och vård.

Och nu till den andliga, den själsliga fostran, den nationalsocialistiska väckelsen av hjärta och hjärna! Denna fostran sker inte genom undervisning på skolbänken utan huvudsakligen genom det dagliga livet på arbetsplatser och i läger, och den statspolitiska undervisningen är så att säga ett hjälpmedel. Det är det upplevda, som ger den verkliga skolningen, och undervisningen skall endast stödja och befordra den. Denna statspolitiska undervisning sker inte heller enligt skolornas metoder eller enligt den militära instruktionen utan i form av en sorts arbetsgemenskap, varvid arbetstjänstledaren, som meddelar den, sörjer för att den – enkelt och begripligt framlagd – gör intryck. Det viktiga är inte att den unge arbetaren proppar sig full med vetande, som i alla händelser senare fort flyger sin kos, utan att han mer eller mindre medvetet inser och förstår och gör fullkomligt klart för sig, vad vår ledare vill, och vad den nationalsocialistiska kampen för folk och land gäller.

Genom att vara ynglingar leva tillsammans i läger, fjärran från storstäderna, och på arbetsplatserna gemensamt bearbeta den tyska jorden med spaden, söner ur alla sorts familjer, arbetar- och officerssöner, bönder och köpmän, växa de tillsammans till äkta gemenskap. l våra läger övervinnas klassmotsättningarna genom det upplevdas makt.  På andra håll skriver man ledande artiklar mot klasskampen, vi övervinna klasskampen med hjälp av arbetet med spaden och med hjälp av det naturliga, gemensamma livet i lägren. I våra läger finner ”borgarens” son, att ”proletärsonen” är en lika hygglig människa som han själv; å andra sidan lär sig kroppsarbetaren att uppskatta studenten och värdera honom som en sann kamrat.  Och allesammans lära de, att arbete, vare sig handens eller hjärnans, är ärofullt, så snart det utföres av hyggliga människor för ett gott ändamål.  På så sätt skapar arbetstjänsten ett nytt arbetsetos, vitt skilt från den proletära och den borgerliga världens, och vilket övervinner bägge.  I våra läger blir begreppet ”borgare” lika skrattretande som begreppet ”proletär”, men det som blir levande verklighet är att vara tysk. Att det här inom arbetstjänsten under Hitlers målmedvetna ledning skapas och fostras någonting, som kommer att bli av omätligt socialt och kulturellt värde för framtiden, är något som utlandet, om också oklart, inser, och som ständigt kommer ledande personer från utlandet att vid besök i Tyskland vilja studera riksarbetstjänsten.  Detta kunna vi förstå, men vi måste varna för den föreställningen, att man helt enkelt kan ta efter den.  Därför upprepar jag här, vad som alltid säges till de utländska kommissioner, som besöka riksarbetstjänsten:

”Ni kunna inte begå något större fel än att helt enkelt kopiera, vad ni här se.  Den tyska arbetstjänsten är urtysk och framvuxen uteslutande ur tyska förutsättningar och tysk livskänsla.  I dessa frågor måste vart folk finna sin egen väg och gestalta saken efter sina förutsättningar och sin livskänsla.  Varje folk har olika förutsättningar och betingelser, som skriva dess lagar.  Varje folk måste härvidlag själv skapa.  Hos oss kunna ni i och för sig ingenting lära utom detta enda: man övervinner inte den sociala söndring, vilken drabbat kulturvärlden, genom ledande artiklar och vackra parlamentstal utan uteslutande genom handling.  Detta och endast detta kunna ni lära av den tyska arbetstjänsten.  Organisation och utformning kunna ni inte lära hos oss, det måste ni skapa i ert eget land.”

Det förhåller sig med riksarbetstjänsten precis som med nationalsocialismen över huvud taget: den är inte någon internationell utan en uteslutande tysk angelägenhet.  Så tysk, att till världens häpnad också de unga tyska flickorna inom överskådlig framtid komma att förpliktas till allmän arbetstjänst.  De skola naturligtvis inte arbeta med spaden, men de skola utföra sådant arbete, som anstår kvinnan, ty också kvinnan skall i Tyskland lära sig, att hennes högsta uppgift är att genom arbete för hus och hem och barn verka för folk och land.

Så fostrar arbetstjänsten hela den tyska ungdomen för Tyskland.